Linda Ahlberg

Dom senaste veckorna har varit otroligt intensiva för mig. Har knappt känt av att tiden har gått. Det började för 2-3 veckor sen med julbord med Simons hockey och sen har det varit massvis med jobb och andra fester. I söndags efter jobbet hämtade Simon mig och vi fick äntligen åka hem till Sverige. Som vi hade längtat båda två. Men den här veckan blev intensiv. Förberedelser INFÖR julafton, julafton, utgång, middagar med mera. Samtidigt som man vill träffa allt & alla hela tiden, man vill klona sig. Men till och med jag förstår ju att det inte fungerar så. 

 

 

Strax utanför Karlskoga händer något som var minst sagt oväntat. Det hade hänt något på andra sidan vägen som tydligen var högst intressant för en bil som hade stannat till för att titta, av någon anledning. Den här bilen har varken bromsljus eller något annat ljus på, vilket gör att bilen framför oss inte ser den i god tid. Bilen framför oss börjar bromsa så kraftigt att Simon knappt hinner sätta foten på bromsen innan vi smäller in i den. Jag som hela tiden har tittat ner i mobilen uppfattar inte situationen fören vi kommer så nära att jag hinner tänka något i stil med: nu dör vi, nu är det kört, vi kommer smälla. Det smäller till ordentligt och jag kommer ärlig talat inte riktigt ihåg vad som hände minuten efter. Jag var som i en dimma av chock. Simon lutar sig över mig, skiter i hur han själv mår och frågar mig gång på gång hur det är med mig, om jag är skadad, hur jag mår. Jag sliter av mig bältet och yrar ut ur bilen och gråter och gråter och gråter. Det går inte att förklara i detalj hur man tänkte och kände i den situationen. Jag visste knappt själv om jag var skadad. Chocken var så stor. Jag går ur bilen och ser att hela framdelen av bilen är helt mosad. Då börjar jag förstå vilken jävla smäll det hade blivit och vilken tur vi hade haft. 

 

Ambulansen var som tur på plats eftersom det hade hänt någon olycka på andra sidan och springer fram till mig. Måste säga att dom var helt underbara och tog hand om oss på bästa möjliga sätt. Jag får ur mig något om att jag känner av lite i ryggen. Såklart är jag jätte rädd att jag faktiskt har blivit skadad för livet. Jag får lägga mig på en bår och åka in till akuten i Karlskoga. Där röntgas jag och dom känner och klämmer på alla delar på kroppen. Cirka 2 timmar senare får vi beskedet att allt är bra med mig, och det mina vänner, var en stor lättnad för båda två. Vet inte vad jag hade gjort om Simon eller jag hade blivit skadade. Så tacksam & glad! 

 

Sånt här händer inte en själv. Det är så man tänker. Men man inser snabbt när man får vara med om något sånt här att livet är skörare än vad man tror. Man ska inte vara rädd för livet, som mamma säger, men man ska absolut ha respekt för trafiken. Och du behöver faktiskt inte göra något fel själv som förare för att hamna i en olycka. Det ska man ha i åtanke. Kör inte om en bil om du är osäker för att komma snabbare hem. Utmana inte ödet ute på vägen. För det kan sluta alltför illa. 

Med mycket om och men kom vi hem till Skien vid halv fyra imorse. Simons pappa var en ängel som kom direkt till Karlskoga när Simon ringde och hämtade oss. Även mamma & Tommie hade kastat i sig maten för att vara beredda på att åka i väg och hämta oss när dom fick besked om hur vi skulle göra. Simons morfar hade packat väskan med kaffe och sedan ringt Simons mormor för att förbereda henne på att åka och hämta oss. Vilka underbara människor vi har runt omkring oss. Som är beredda att göra vad som helst för oss.